MIN FÖRLOSSNING

Så kom dagen då jag skulle föda. Tisdagen 9 februari 2010.

Värkarna börjar vi 04.00 på morgonen och håller på i lugn takt fram på förmiddagen. Då avtar dom ett par timmar så att jag får sova. Vi äter Spagetti med en god krämig sås som en vän rekommenderat och jag genomlever värkarna under tiden.

Vid 17.00 börjar värkarna att eskalera så att dom kommer var 3-5 minut. J åker och köper pizza för jag är hungrig igen. Kl 18 ringer vi in till förlossningen och undrar om det kan vara dags att komma nu. Tjejen på telefonen låter så lugn och och säger bara att det nog är ett bra tag kvar. Att jag ska ta en alvedon och en dusch o försöka vila. Vilken jävla idiotbrud ska det visa sig att hon är. För jag lyder inte min egen instinkt utan hennes dumma förslag och tar en dusch mitt upp i alla värkar. Dom eskalerar så klart ännu mer och inom kort är de outhärdligt att vara hemma.

Med nöd o näppe tar jag mig in i bilen. Värkarna är nu mycket kraftfulla o bara vetskapen att jag måste genomleva dom på egen hand utan J:s hjälpande massage eller stöd från diskbänken får mig att uppnå ytterligare ett stadium av att jag är ett med naturen. Jag har inget val. Sittandes i bilen utan bedövning så kommer värkarna varannan minut. Smärtan i sig är nästan bedövande och jag tänker att nu har det startat på riktigt. Tänk att jag ska hålla på så här i typ 6 timmar till. Jag tänker hela tiden -Jag är ett med universum och ordet urskog av någon anledning. Det blir mitt mantra.. Jag är ett med universum, urskog, urskog...

Väl framme utanför förlossningen så bara exploderar det mellan benen och vattnet går. Jag börjar gallskrika eller snarare bröla ute på parkeringen och kraftiga krystvärkar har satt igång. Jag fattar ingenting. J säger åt mig att vi måste gå in till proffsen men det är omöjligt. Jag bara skriker rakt ut.

När jag väl samlat mig så kommer vi in och 3 barnmorskor tar emot mig. Dom har hört mina skrik inne i fikarummet. Jag har ingen kontroll över vad som händer härnäst. Kystvärkarna har tagit över helt. Jag hamnar på knäna i en fåtölj och sliter av mig alla kläder och sedan får barnmorskan tvinga över mig till sängen. Jag skriker att jag måste bajsa först men barnmorskan säger - Nej du ska föda nu, du är öppen 10 cm. Jag skriker Vaa?? Nej!!! Det måste bara vara 3!!..Jag ska ju vara här länge.. Men det är bara att acceptera läget och sedan går allt väldigt fort. Krystvärkarna gör jobbet och jag minns att jag tänker, - Det är inte Jag som gör detta, det är en naturkraft. Så facinerande och mäktigt.

På 20 minuter kommer vår lilla dotter till världen. Och allt är över. I en och samma sekund som lilla sälen glider ur mig så är allt stilla igen. Stormen är över och nu infinner sig ett väldigt behagligt lugn. Vi nästan viskar andaktsfullt i rummet och försöker förnimma vad som egentligen hände.. Tänk om jag hade fött på parkeringen.. och vad knäppt att jag inte fattade att jag var öppen 10 cm osv..

Men nu är hon här och jag känner mig salig av lycka. Ett nytt kapitel i mitt liv har börjat. Inte en dag för tidigt. Fy fan vad skönt...

Och skål för livet!!